Ur skriftliga elevreflektioner efter besök av EDUT föreläsare i Svenska balettskolan, Norra Hisingen.
Jag vill skrika. Skrika att jag lovar att det inte kommer hända igen. Och det lovar jag mig själv, skriver det på en lista i min hjärna, där jag vet att jag aldrig kommer glömma bort det. Jag tänker aldrig igen tillhöra “den tysta majoriteten”. Jag tänker stå upp för mig själv och andra för jag tänker inte låta världen genomlida en sådan tragedi en gång till. Hur svårt det än är, och hur mycket jag än kommer vilja ge upp när det känns omöjligt. Det är så jag inser att det är så oändligt viktigt att vara upplyst. Hur viktigt det är att läsa om Förintelsen. Jag visste att det hade hänt, men jag visste inte hur det hade gått till. Jag visste att folk hade blivit systematiskt mördade, men jag visste inte hur många människor det påverkade. Jag visste inte att det skulle påverka mig som det gjorde, men jag är oändligt glad att jag fick möjligheten att lyssna. För om alla får den möjligheten, och om alla får hälften så mycket insikt som jag fick, har vi möjlighet att se till att det aldrig händer igen. Det är vi som har makten, och vi kan se till att nazisternas pogrom under andra världskriget aldrig upprepas någonstans, någonsin.
